För att ett barn ska bli till måste ett ägg från kvinnan och en spermie från mannen mötas.
Kvinnans ägg finns i äggstockarna och mognar med ungefär ett varje månad. Äggstocken skickar ut ägget som fångas upp av
äggledaren. Ägget vandrar sedan ner till livmodern. Har ägget blivit befruktat på sin väg, fastnar det på livmoderväggens
insida och graviditeten startar. Blir inte ägget befruktat, stöter kroppen ut ägget och kvinnan har sin menstruation.
Tillbaka
Man räknas som ”barnlös” när man efter ett års försök inte har blivit gravid. Är kvinnan under 30 år kan man vänta längre,
men inte mer än 2 år. Man ska ha haft samlag utan preventivmedel vid tidpunkten för kvinnans ägglossning.
Vet man om att det finns problem, till exempel om kvinnan saknar äggledare eller om mannen inte har spermier, behöver man
inte vänta. Då kan man anmäla sig för behandling direkt och behöver inte försöka under ett år.
Tillbaka
Man räknar med att det finns cirka en halv miljon människor i Sverige som är ofrivilligt barnlösa.
Hittar man ingen orsak till varför kvinnan inte blir gravid, kallar man det oförklarad infertilitet. Ungefär 10 % av de par
som undersöks kan inte bli föräldrar på biologisk väg. Bland de par man kan hitta en trolig orsak fördelas faktorerna
enligt följande:
kvinnliga faktorer - 1/3 av fallen
manliga faktorer - 1/3 av fallen
båda parterna - 1/3 av fallen
Efter en månads regelbundet samliv utan preventivmedel är chansen 35 % att bli gravid. Efter två månader är chansen 50 %,
tre månader 65 %. Efter 1 år är chansen 80 % och efter 2 år 90 %.
Tillbaka
Det finns många olika orsaker till barnlöshet. Skada på äggledarna står för ca 40 % av infertilitetsorsaken. Ungefär lika
stor del beror av manliga orsaker.
Hos kvinnan kan det t.ex. vara
skadade eller sammanväxta äggledare t.ex. p.g.a. äggledarinflammation eller utomkvedshavandeskap
Endometrios, delar av livmoderslemhinnan hamnar utanför
livmodern och kan täppa till äggledarna, 50 % av de med måttlig till svår endometrios har svårt att bli gravida
oregelbunden ägglossning
PCO - polycystiskt ovariesyndrom (kan ge cystor i äggstockarna
och utebliven ägglossning)
olika förändringar i livmodern
tidigare obehandlad klamydiainfektion
hög ålder eftersom fruktsamheten sjunker med åren
extrem över- eller undervikt
Hos mannen kan det t.ex. vara
nedsatt spermiekvalité p.g.a. medfödda orsaker
testikel- eller bitestikelinflammation
åderbråck i pungen
hormonrubbningar
antikroppar mot de egna spermierna
genomgången cancerbehandling
påssjuka under eller efter puberteten kan ge upphov till nedsatt förmåga hos spermierna att befrukta ett ägg
hinder i sädesgångarna
störningar i utlösningen och impotens
Hos både mannen och kvinnan kan t.ex. följande orsaker finnas:
immunologiska faktorer
avtagande sexliv
stress
rökning
miljöföroreningar
underlivsinfektioner
sexuellt överförda infektioner som klamydia och gonorré
Naturligtvis kan det vara en kombination av mannens och kvinnans faktorer som gör att man har svårt att få barn.
Tillbaka
Utredningen följer ett visst mönster där både mannen och kvinnan undersöks. Tidigare tog dessa utredningar lång tid, men nu
har man försökt skynda på processen, så att den första utredningen ska vara klar inom ett halvår. Det går knappast att ha
kortare undersökningstid, då man måste följa kvinnans menscykel. Utredningen anses ofta påfrestande, men kan också vara
lättande, då något händer.
För att få offentlig finansierad behandling måste följande kriterier uppfyllas:
1. Paret ska ej ha gemensamma barn
2. Kvinnan ska inte ha fyllt 38 år, mannen ska inte ha fyllt 55 år
3. Båda ska vara skrivna på samma adress
4. Båda ska vara sjukförsäkrade i Sverige
5. Ingen av parterna ska vara steriliserad
Vill man senare ha syskon, får man betala ca 10 000 kr för varje inplantering av frysförvarade, sparade ägg.
Tillbaka
Kvinnor som har gles eller ingen ägglossning kan behandlas med hormoner för att få igång ägglossningen. Man provar först
med tabletter, hjälper inte det kan man gå över till injektioner. Man injicerar själv hormonet under huden med en
injektionspenna.
Tillbaka
Om mannen har nedsatt antal, dålig kvalité eller inga spermier alls kan insemination vara aktuellt. Efter att kvinnan
hormonbehandlats sprutas spermier direkt in i livmodern eller livmoderhalsen. Spermierna tas från egen make/sambo eller
från donator. I Sverige garanteras inte donatorns anonymitet. Hans identitet kodas och skrivs in i kvinnans journal. Barnet
har i vuxen ålder rätt att få veta vem donatorn är. Donatorinsemination får i Sverige inte göras på privatkliniker. I t.ex.
Danmark och Finland får donatorn vara anonym
Tillbaka
IVF/Provrörsbefruktning har använts i Sverige sedan början av 1980-talet. Det första IVF-barnet i Sverige föddes 1982 och
det första i världen kom till i England 1978. Nu föds omkring 2000 provrörsbarn i Sverige varje år av de ca 7000 ägg som
återinförs till kvinnan.
IVF används framför allt då kvinnans äggledare inte fungerar som de ska eller då mannens spermier är av dålig kvalité.
Paret är barnets biologiska föräldrar.
Det finns ingen övre gräns för en IVF-behandling, men kvinnan måste ha ägglossning, alltså inte vara i klimakteriet.
Chansen att bli gravid minskar med ålder, både på vanlig väg och med IVF-behandling.
IVF betyder in vitro fertilisering eller ordagrant ”befruktning på glas”. Ägg plockas från kvinnans äggstockar och läggs
tillsammans med mannens spermier i ett provrör eller i en skål. När befruktningen skett sätts de befruktade äggen tillbaka
i kvinnans livmoder.
Chansen till graviditet ökar om fler än ett befruktat ägg sätts tillbaka i kvinnans livmoder, men man sätter inte tillbaka
fler än två ägg för att undvika trillinggraviditeter.
En kvinnas ägglossning styrs av samspelet mellan hormoner från hjärnan, hypofysen och äggstockarna. Eftersom man vill ha
tillgång till flera ägg vid en behandlig, behandlas kvinnan med hormoner. Beroende på hur kvinnans ägglossningsmönster ser
ut utformas behandlingen med hormoner.
Man kan dämpa kvinnans egen hormonproduktion med en nässpray som minskar hypofysens aktivitet. Spontana ägglossningar
kan då inte förekomma. Sedan stimulerar man det hormon som påverkar äggblåsetillväxten./li>
Man kan också inleda stimulering av äggblåsetillväxten i anslutning till en mens och efter 6-7 dagar tillföra ett
hormon och motverkar ägglossningen.
När äggblåsorna nått ”rätt” storlek plockas äggen ut via slidan och kvinnan är bedövad men inte nedsövd. Ingreppet tar ca
20-25 minuter.
Samma morgon som kvinnans ägg har plockats ut, lämnar mannen sperma. Sperman tvättas och räknas och läggs sedan i samma
skål eller provrör som äggen. Skålen placeras i värmeskåp och befruktningen sker.
Ägg som blivit befruktade undersöks noga och kan senare placeras in i kvinnans livmoder. Bara fina ägg återförs.
Överföringen tar ca 5-10 minuter och är som en vanlig gynekologisk undersökning.
Det finns 15 kliniker i Sverige som genomför provrörsbefruktningar.
Tillbaka
Utvecklingen går ju framåt, men så här var behandlingsschemat för IVF i korta drag våren 2001 hos Curakliniken i Malmö.
Ca 21 dagar efter mens börjar man med Suprecur. Man tar en spray i vardera näsborre 4 ggr/dygn. Suprecur är nässpray som
förhindrar spontan ägglossning. Man börjar även ta en tablett dagligen av Folacin (folsyra).
Nästa menstruation kommer inom 12 dagar efter att behandlingen av Suprecur påbörjats. När menstruationen är slut görs ett
vaginalt ultraljud för att kontrollera att ingen ny ägglossning är på gång. Därefter bestäms datum när Puregon ska börja
injiceras. När injektionerna påbörjas drar man ner Suprecur-sprayningarna till en spray i en näsborre 4 ggr/dygn, och
mannen startar Ciproxinbehandling (antibiotika) för att vara riktigt frisk ”när det gäller”. Puregon är ett
follikelstimulerande hormon, och gör alltså att äggblåsor bildas i äggstockarna.
Efter det att Puregon har börjat injiceras sker noggrann kontroll med ultraljud varje eller varannan dag för att undersöka
hur hormonet påverkar äggstockarna. En startdos bestäms av läkaren. Denna dos bibehålls i regel de 4 första dagarna. Sedan
anpassas dosen individuellt baserat på svaret från äggstockarna, och därför injiceras Puregon med fördel på kvällen för att
man så snart som möjligt ska kunna ändra dosen.
När man har tillräckligt antal folliklar av lagom storlek, påbörjas den sista mognadsfasen av folliklarna genom att
injicera Profasi. Äggplockning sker 34-35 timmar senare. Efter Profasi-injektionen avslutas behandlingarna med Suprecur och
Puregon.
Under äggplockningen är kvinnan sövd, och själva ingreppet görs med ultraljudspunktion via slidan. Läkaren ser äggblåsorna
via ultraljudet, för in en nål genom slidans bakvägg, och tömmer blåsorna på vätska och ägg. Ingreppet tar ca 15 minuter.
Samma dag som äggplockningen sker, tas 1 Lorabid (antibiotika) tablett på morgonen och en på kvällen. Direkt efter
äggplockningen påbörjas behandling med Progesteron-vagitorer morgon, middag och kväll. Denna dag lämnas också spermaprov.
Två dagar senare sker återinförande av ägg. En tunn slang med de befruktade äggen förs in i livmodern där äggcellerna
placeras. I regel återinförs två ägg.
Under de här två dagarna mellan äggplockningen och återinförandet har läkaren undersökt äggen och överfört dem till provrör
eller skålar med näringslösning. Sperman har genomgått s. k ”swim-up” där de bästa och rörligaste spermierna tas tillvara.
Ca 200 000 av dessa tillsätts till varje ägg (vid IVF), eller endast en spermie som har valts ut och injicerats i ett ägg
(vid ICSI, mikroinjektion). ICSI genomförs i regel vid sämre spermiekvalitet.
Efter återinförandet av äggen avvaktar man. Om menstruationen uteblir görs ett vanligt graviditetstest. Faller testet
positivt kontaktas läkare och i vecka 6-8 görs ett tidigt ultraljud för att fastställa graviditet.
Tillbaka
Om antalet spermier är lågt eller kvalitén är nedsatt kan spermierna och ägget inte samverka och bryta ner det sega höljet
som omger ägget. Då kan man hjälpa spermierna genom att spruta in en spermie i ett ägg.
Man tvättar både ägg och spermier, så att äggets hölje försvinner och att man får fram en spermie. Man håller sedan fast
ägget och sprutar in spermien med en glasnål. Sedan förvaras de i värmeskål innan det befruktade ägget återförs till kvinnan.
Tillbaka
Testikelbiopsi
Om man vid undersökning hos mannen inte hittar några spermier i spermaprovet, kan det bero på att sädesledarna har lött
ihop. Mannen kan ha haft svåra infektioner i testiklarna eller bitestiklarna. Det kan också bero på medfödda förändringar.
Uttagandet av spermierna kan gå till på olika sätt beroende på vilken typ av skada mannen har. Mannen får lokalbedövning
och även lugnande eller smärtstillande preparat.
Vet man att det finns spermier i bitestikeln kan man oftast sticka direkt genom huden och suga ut rörliga spermier. Har man
svårt att punktera genom huden, läggs först ett litet snitt i huden.
Hittar man inga spermier i bitestikeln, tar man lite vävnad från själva testikeln. Med denna vävnad brukar det följa ett
tillräckligt antal spermier.
Tillbaka
I ca en tredjedel av alla IVF-behandlingar blir det så pass många bra embryon att man kan förvara dem i fryst tillstånd
för att senare utnyttja dem till syskongraviditeter.
Frysförvarade embryon åldras inte och får förvaras i fryst tillstånd i fem år.
Inför återförandet av ett fryst embryo behandlas kvinnan med hormoner för att ”nollställa” det hormonella systemet i
kroppen. Innan embryot införs behandlas kvinnan med progesteron (gulkroppshormon) för att livmoderslemhinnan ska komma i
rätt fas.
Man kan även frysförvara spermier.
Tillbaka
Socialstyrelsen har studerat 5680 barn (1982-1995) och kommit fram till följande resultat:
betydligt oftare flerbörd
kraftig förhöjd andel förtidigt födda barn med låg födelsevikt
två typer av missbildningar var vanligare hos IVF-barn:
slutningsdefekt av skalle och ryggrad samt
oesofagustresi (medfött hinder i matstrupen)
IVF-barn behövde oftare habiliteringskontakt
kontrolleras oftare för misstänkt utvecklingsförsening
oftare har barnet en CP-skada
oftare har barnet en synskada
Även om det finns en förhöjd risk för skada är skadorna i absoluta tal små! Skillnaden mellan IVF-barn och andra barn,
beror inte på IVF-tekniken i sig.
Tillbaka
Äggdonation tillåts från den 1 januari 2003 i Sverige. Enligt beslutet får dock inte både ägg och spermier komma från
utomstående personer. Föräldrarnas lämplighet ska prövas. Metoden kan alltså hjälpa par, där kvinnan saknar ägglossning
eller inte kan producera ägg.
Den kvinna som föder ett barn efter att ha fått ägg från en annan kvinna ska anses som barnets mor. Den man som samtyckt
till att hans fru eller sambo genomgått en konstgjord befruktning ska anses som barnets far.
Vid äggdonation genomgår den donerande kvinnan en hormonbehandling lik den som görs vid IVF. Hennes ägg plockas ut direkt
från äggstockarna. Äggen befruktas utanför kroppen med spermier från mottagarparets man, och återförs därefter till
mottagarkvinnan, som förhoppningsvis blir gravid och kan föda fram barnet.
Alla par har laglig rätt att få hjälp. I realiteten är dock möjligheterna begränsade till yngre kvinnor som av medicinska
skäl inte kan få barn.
I stort sett vem som helst får donera ägg, förutsatt att personen är äldre än 25 år och är fri från allvarliga, ärftliga
sjukdomar. Donatorn får inte vara anonym. Men paret får inte veta vem donatorn är, men barnet har rätt att söka upp sin
förälder vid myndig ålder. Donatorns namn ska finnas kodat i parets läkarjournaler i 70 år.
Behandlingen kommer efter årsskiftet 2002/2003 att utföras vid universitetssjukhusen i Stockholm, Göteborg, Linköping,
Örebro, Uppsala och eventuellt Umeå.
Tillbaka
Vill man adoptera ett barn, kontaktar man socialnämnden i sin kommun. Man måste vara minst 25 år och för att adoptera
gemensamt måste man också vara gift.
En socialsekreterare genomför en hemutredning som sedan ligger till grund för socialnämndens beslut om medgivande.
Medgivandet ska gälla makarnas och hemmets lämplighet för ett adoptivbarn.
Hemutredningen omfattar det mesta som har att göra med familjen:
hälsotillstånd
livsåskådning
tidigare och nuvarande levnadsförhållanden
uppväxt
utbildning
arbete
barn som redan finns i familjen.
Hemutredningen tar också upp relationer till släkt och omgivning och motiven till adoption. Utredningen innehåller också
en förberedelse för det annorlunda föräldraskap som en adoption är. Socialnämnden fattar sedan beslut om paret ska få ett
medgivande att ta emot ett adoptivbarn. Medgivandet gäller i två år. Under den tiden hinner de flesta få ett barn. Den som
har fått ett medgivande måste själv anmäla till socialnämnden om förhållandena ändrats i familjen under tiden man väntar på
ett adoptivbarn, t.ex. om någon fått en sjukdom, blivit gravid, flyttat etc.
Har man fått tillåtelse av socialstyrelsen att adoptera, kontaktar man en adoptionsorganisation. Det finns flera olika
adoptionsorganisationer som hjälper till när man vill adoptera ett barn. Sex organisationer hade år 2002 tillåtelse av NIA
att förmedla barn till familjer i Sverige. NIA är statens nämnd för internationella adoptionsfrågor.
Det kostar mycket pengar att adoptera ett barn, mellan 80 000 kr och 200 000 kr beroende på från vilket land man adopterar.
Man kan söka om adoptionsbidrag hos Försäkringskassan. Just nu är bidraget på 40 000 kr.
Enligt svensk lag kan en adoption aldrig hävas. Genom adoptionen blir barnet automatiskt svensk medborgare om någon av
adoptivföräldrarna är det.
Alla länder har olika krav och villkor för dem som skall få bli adoptivföräldrar. Därför kan väntetiderna mellan olika
länder variera kraftigt. Sökande som har beredskap att ta emot ett litet äldre barn eller ett barn med något handikapp,
får ofta en kortare väntetid än de som bara kan ta emot de mindre barnen.
Omständigheter som kan innebära att man inte accepteras som adoptivförälder kan t.ex. vara:
noteringar i polisregistret
att man är i 40-årsåldern
att man vill ansöka om ett spädbarn
att någon av makarna lider av en kronisk sjukdom
att mannen studerar eller är arbetslös.
När alla handlingar är klara, granskade och översatta sänds de vidare till kontakten i utlandet där de sökande
förhoppningsvis väljs ut som föräldrar till ett visst barn. Det är barnets företrädare i utlandet som slutgiltigt
bestämmer vilka föräldrar barnet ska få.
De barn som kommer till Sverige kan vara barn som har förlorat sina föräldrar i sitt första hemland eller barn som är födda
av en ung mor som enligt landets kultur varken kan eller får behålla sitt barn om hon är ogift. Barnen är nästan alltid
i förskoleåldern men det förekommer att äldre barn adopteras. Ibland rör det sig om syskongrupper. Man skiljer normalt inte
på syskon utan placerar dem tillsammans i samma familj. De flesta barnen har varit på barnhem eller hos en fostermamma
innan de får en ny familj i Sverige. Barnen kommer från många olika länder i Sydamerika, Asien, Afrika och Östeuropa. Man
kan inte välja vilket barn man vill ha utan det är socialarbetare i barnets första land som utser lämpliga föräldrar till
ett visst barn. Men blivande adoptivföräldrar kan önska ungefärlig ålder på barnet och till vilket land de vill att deras
adoptionsansökan ska skickas.
Källa och mer information finns hos Statens nämnd för internationella adoptioner
Tillbaka
Naturligtvis reagerar man olika när det står klart att ens önskan att få barn inte går i uppfyllelse. Att ha personer i sin
närhet som man kan prata med är väldigt viktigt. Att inte kunna få barn, när man så gärna vill, är en källa till oro,
nedstämdhet och stress. Relationen mellan man och kvinna påverkas, både i allmänhet och på det sexuella planet. Att känna
sig utanför i umgängeskretsen är också vanligt.
Både mannen och kvinnan reagerar lika på många sätt t.ex. längtan, besvikelse och sorg.
Tillbaka
Vilken lycka att få kallelsen till IVF-behandlingen! Vi hade väntat drygt ett år, så det var ju roligt och spännande när
det verkligen började ”hända något”! Som vi längtat!
Först fick vi, tillsammans med flera andra par, komma på en informationsträff där en sköterska noggrant informerade om vad
vi alla skulle gå igenom. Därefter fick vi träffa vår läkare som gjorde ett vaginalt ultraljud och vi bestämde när
behandlingen skulle börja. Vi fick en hel drös med recept till mig, och ett fjuttigt litet till min man!
Allt som allt tog det en eftermiddag i tid, och det kändes som om vi fått all tänkbar information vi skulle behöva. Skönt,
det pirrade lite i magen, och man undrade ju faktiskt vad som skulle ske!
När vi stått på väntelistan hade vi sett fram emot det här lite grann som ett barn ser fram mot julafton, och det hade
känts som att vi skulle passera en milstolpe när vi väl började! Hur konstigt det än låter, så den där dagen jag började
med min nässpray för att stanna av spontan ägglossning, kändes allt ruggigt ”vanligt”. Det kändes liksom inte livsavgörande.
Vi visste att vi var i goda händer, kanske de bästa i landet, och skulle det trots allt inte gå vägen, så hade jag och min
man diskuterat andra alternativ.
Jag ska inte sticka under stol med att vi var väldigt noga med att ta alla mediciner och injektioner precis vid de klockslag
man ska (men någon timme hit eller dit spelar säkert ingen roll). Min man t o m ringde mig på jobb för att påminna mig, och
jag själv knappade in påminnelser i både datorn, mobilen och jobbtelefonen. Ingenting fick ju gå snett nu när vi äntligen
kommit dit vi velat så länge! Vi ville göra allt ”by the book”!
När det var dags för äggplockning, blev jag med ens väldigt varse om vad som egentligen höll på att ske: Med stor
skicklighet från läkarens sida och mycket tur, skulle vi kanske bli gravida! Det var en känsla totalt övermäktig för mig,
samtidigt som jag var glad och förväntansfull var jag ledsen och osäker.
Två dagar senare, när de befruktade äggen återinfördes berättade läkaren att eftersom de sett så bra ut gav hon oss 50 %
chans! Det är häpnadsväckande hur mycket man kan förlita sig och samtidigt tvivla på 50 %. Ena sekunden var man otroligt
förhoppningsfull, för att sedan i nästa sjunka ner i världens djupaste mörker. Att vänta i två veckor för att få reda på
resultat kändes som en evighet.
Efter några dagar började jag få spänningar i brösten, men vågade inte hoppas, utan tog det för ”alla hormoner som kroppen
fått i sig och måste ta hand om nu”.
Dagen ”GT”. Dagen för graviditetstest. Det var otroligt nervöst, och precis lika noggranna som vi varit med medicinerna,
var vi med testet. Vi följde instruktionerna till punkt och pricka, och flera veckor efteråt kunde jag fortfarande allt
utantill. Vi gjorde testet på toaletten, och stängde sedan dörren.
Under de minuterna som det tog för att testet skulle bli klart gick min man och jag runt i varsitt rum, vågade inte tänka,
inte hoppas och framför allt inte prata med varandra. När äggklockan ringde stod vi några sekunder utanför dörren till
toaletten, kramades och tog varandras händer.
När det väl stod klart för oss att testet var positivt började vi gråta båda två. Tänk, vi hade precis tagit ett jättekliv
på väg mot att få ett litet barn!
När vi fick se hjärtslagen på det lilla embryot några veckor senare kändes allt annat som banaliteter. Det är en känsla som
inte går att beskriva. Jag blev så lycklig att jag grät i floder, och sköterskan som gjort vul (vaginalt ultraljud) såg
också lite medtagen ut. När doktorn kom in tittade hon bekymmersamt på mig och frågade sköterskan lågt ”Hur gick det här?”
”Hjärtslag”, svarade sköterskan. ”Åh”, sade läkaren, ”då är det glädjetårar!”. Hon gratulerade oss båda och allt kändes
ännu mer overkligt. Vi skulle bli föräldrar! Vi! En otrolig känsla!
Nu, något år senare, har vi en son som vi avgudar båda två. Han är vårt allt och det går inte en dag utan att jag tänker på
vilken underbar tur vi hade. Jag är inte religiös, men vår son är absolut ett underverk!
Vi gjorde vår IVF-behandling på Cura-Kliniken i Malmö, och skälet var att min man hade sämre spermakvalitet, varför vi
gjorde ICSI; mikroinjektion.
I en ofrivillig barnlös situation, tror jag det är viktigt att inte glömma varför man blev tillsammans från allra första
början: för att man älskar varandra, inte för att skaffa barn.
Janet
Tillbaka
I två år har vi nu försökt bli gravida. Men det går inte. Vad som är fel vet vi inte riktigt. Mannens spermier var ok vid
test, och de har inte hittat något allvarligt fel på min kropp förutom att jag har oregelbunden ägglossning. Pga. det fick
jag fått hormonbehandling i tre månader och efter det kom min ägglossning igång igen.
Att inte lyckas bli gravid är ett rent helvete. Jag har en något annorlunda historia än de andra, eftersom jag redan på
sätt och vis har en dotter. Men hon finns inte levande eftersom hon dog i min mage i vecka 36. Att inte lyckas göra ett
syskon till henne gör att man känner sig totalt oduglig.
Man tror att man ska lyckas första månaden man försöker. Och när man får det där negativa testet så rasar hela ens värld.
Det känns så än idag när man står där med ett negativt test. Jag undrar om man någonsin kommer att lära sig att ta den
besvikelsen.
Många säger att man ska sluta tänka på barn, slappna av etc. Mitt svar på det är att det finns ingenting bevisat som säger
att det försvårar att skaffa barn. Och jag vet av egen erfarenhet att det är stört omöjligt att "slappna av".
Statistiken säger att 80 % av alla par blir gravida inom 1 år. Ytterligare 10 % blir gravida inom 2 år. De resterande 10 %
är de som kallas Ofrivilligt barnlösa. Där man ibland inte hittar några fel utan det är rent konstigt att de inte blir
gravida. Just nu står vi i den gruppen.
Anonym
Tillbaka
Det börjar med att min förre sambo Tomas fick leukemi. Vilket innebar att han innan sin första cellgiftsbehandling fick
lämna sperma som de frös ner på kvinnokliniken i Uppsala.
Vi bestämde oss för att försöka få barn något år efter. Tomas var ganska pigg och vi tog kontakt med fertilitetsmottagningen
i Gävle. Egentligen är det väldigt lång väntetid även i detta län. Men vi fick dispens och fick remiss redan månaden efter.
Vårt första möte var ett samtal där läkaren informerade om oss vad det innebar att gå i genom dessa behandlingar. Och att
vi skulle få ivf behandling och inte börja med insemination. Det var ingen ide tyckte dom.
Jag tempade varje morgon i tre månader för att se om jag hade ägglossning. Så jag började med att göra kontraströntgen för
att se om mina äggstockar var sammanväxta. Det var de inte. Tyckte däremot att det var en obehaglig undersökning.
Sen var det dags för titthålsoperation. Där man skulle gå in och titta på äggstockarna på utsidan. Det tog lite längre tid
att få en tid till den. Ca 2 mån väntade vi på tur. Då gick det trots allt ganska snabbt eftersom vi fick gå före kön.
Jag blev nersövd. De fyllde buken med lite luft gjorde två titthål. Allt såg bra ut. Men ajaj vad ont det gjorde efteråt.
Magen kändes väldigt tung och kändes som jag hade luft upp till mellangärdet.
Dags för besök på KK i Gävle med en grupp med andra par som också skulle göra provrörsbefruktningar. Vi fick se en film om
ett par som gick i genom detta och fick sedan ställa våra frågor. Vi fick lära oss att ta sprutor. Hjälp, var alldeles
svettig. Eftersom man skulle ta spruta varje dag under behandlingen.
Fick recept på alla mediciner som behövdes. Nässpray och gonal-f sprutor + en ägglossningspruta. Ja, sen var det dags att
vänta på att mensen skulle komma. Skulle börja spreja med nässprayen på dag 1. Den skulle hindra ägglossning. Den tog man
var 4.:e timme hela dygnet. Fick ställa klocka på natten. Ringde in och talade om när jag börjat spraya. Skulle spraya i 14
dagar. Sen var det dags för sprutorna. Oj, det var jobbigt innan man tagit första. När den var tagen och det hade gått bra
kände jag mig jättestolt.
Efter några dagars sprutor fick jag åka in på labb och lämna blodprov för att se hur högt hormonet låg. Gjorde även en del
undersökningar vul för att se hur många och mäta de äggen som fanns. När det började närma sig, äggen var nästan i den
storlek de skulle vara innan man tog ägglossningssprutan hade jag ont. Jag hade 22 ägg. Det kändes. Hade svårt att sätta
sig det värkte i äggstockarna. Tog ett sista prov och tog ägglossningsspruta.
Läkarna i Gävle skickade papper till Uppsala att det var dags. Och att vi skulle komma ner 48 timmar senare och plocka ägg.
Jösses var rädd jag var de timmarna att äggen skulle släppa tidigare. De gör dom ju inte :) Ja sen bar det iväg till Uppsala.
Vi fick välja mellan Uppsala och Falun. Men Uppsala kändes som ett självklart val.
Kom dit ner, fick sätta oss och vänta på vår tur. Vi var tre par där. Blev inropade. Fick en säng och fick byta om. Fick en
nål i armen och fick lite lugnande medel i. Eftersom Tomas hade lämnat sperma redan väntade vi bara på våran tur. Blev
inrullad i ett rum där det var en läkare, en sköterska och en labbtjej. Sedan skulle de plocka ägg. De förde upp en slang
med en liten nål på där de stack hål på äggblåsorna och labbtjejen räknade ägg. Även om man har äggblåsor behöver det inte
vara ägg i alla. Vi fick ut 15 ägg.
Efteråt var jag lite omtöcknad. Hade spänt mig väldigt mycket. Det är en jobbig sak att gå igenom. Fick vila en stund. En
sköterska kom in med lite fika. Sen fick man åka när vi kände oss redo. Skulle återkomma 2 dagar senare för äggåterförande.
Spännande. Blödde lite när vi åkte därifrån.
Ringde ner till Uppsala dagen efter och fick veta att äggen delade sig som de skulle. Skönt!
Åkte ner till Uppsala 2 dagar senare och den proceduren var enkel. Det enda jag behövde göra var att vara kissnödig när jag
kom ner dit. Det var lättare att återföra äggen då. Jag fick två ägg återförda. Och sen bar det hemåt med ett papper när
jag skulle ta mitt gravtest. Lååång väntan.
Gravtestet visade positivt. Fick ont i magen efter någon vecka, gjorde förbaskat ont. Kunde knappt gå. Åkte in till
fertilitetsmott. och gjorde en undersökning. Himlars, jag hade blivit överstimulerad. Hade fått vätska runt äggstockarna.
Då blev det fart. Fick två lugnande sprutor och sen skulle de suga ut vätskan. Gjorde skit ont, rätt ut sagt. De stack in
en lång spruta och sög ut vätskan. Blev sedan inlagd några dagar med vätskedrivande dropp. Så inte det skulle bildas vätska
i lungor och hjärtsäck.
När jag sedan gjorde mitt första UL visade det sig att bebbens hjärta inte slog så vi gjorde en skrapning.
Vi gjorde ivf två ggr till. Blev inte överstimulerad men blev övervakad väldigt noga med blodprover. Tredje gången frös
vi ner ägg. Som jag återförde. Blev dock inget.
Kan tillägga att de fanns inget att anmärka på Tomas spermier och jag hade inga sammanväxningar och äggen såg fina ut.
Anledningen till att vi fick göra IVF var att Tomas fått cellgift och det gör en kille steril.
Vi hade valt att inte berätta detta för någon av våra vänner eller anhöriga. Jag träffade en tjej under första IVF besöket
i Uppsala. Vi höll kontakten. Det var skönt att ha någon att ventilera känslor med. Besvikelser när det inte blev något..
Jag tror att jag inte kände efter så mycket under tiden jag gjorde dessa behandlingar. Det är nu efteråt jag förstår vilken
påfrestning för kroppen både psykiskt och fysiskt det är. Men när viljan att lyckas få en bebbe är stor gör man nog vad som
helst.
Tomas avled och jag åkte ner till Uppsala och hade ett slutsamtal men läkaren där nere.
Idag är jag sambo med en ny helt underbar kille och vi är gravida i v. 7 nu. Känns jättebra.
Anonym
Tillbaka
Jag har varit tillsammans med min man i fyra år, gift i ett och ett halvt år ungefär. Jag har länge längtat efter barn. Det
låter lite banalt kanske, men jag har länge velat ha barn, tyckt att det är en självklarhet. Jag har fem syskon och har
också arbetat med små omhändertagna bebisar.
Jag visste nog att det kunde vara svårt att bli med barn, men trodde nog ändå inte att det skulle gälla mig. Hade jag vetat
det så hade jag nog slutat med p-pillren redan när jag träffade min man. Den 17 mars så ska jag till gynekologen, eftersom
jag har mens bara varannan månad (är på dag 67 nu) om ens det. Det går i vågor det där med känslor.
Det känns nog väldigt orättvist att en del blir gravida "direkt", många gör abort, sköter inte om sina barn osv. JAG skulle
bli överlycklig om jag fick ett litet liv att älska. Varför får JAG inte det? Några kompisar och syskon och föräldrar vet
nog om att vi försöker få barn, men dom har fått veta det för några månader sedan och vet nog inte riktigt hur länge vi har
försökt.
Dom som har varit barnlösa i fem år tycker säkert att nio-tio månader är "ingenting" men det känns som väldigt länge. Jag
är lycklig med min man och tycker han är världens bästa och bara önskar att vi fick en liten tillsammans. Nu har vi
radhusköp på gång och jag har ju ännu studier kvar så det kanske inte är den "perfekta" tiden att få barn, men det é det
aldrig. Och jag LÄNGTAR så mycket, och VILL så mycket, och HOPPAS så mycket. Jag förstår inte varför detta måste hända just
mig! Varför kunde jag inte bli gravid på säg tredje försöket?!? 90 % får ju barn inom det första året dom försöker.
Fast den dag jag blir gravid (om jag blir det) så kommer jag att vara otroligt lycklig, för då vet jag hur svårt det var.
Hoppas den dagen kommer snart. Skräckbilden är att förbli barnlös. Och det vill jag inte!!
Anonym
Tillbaka
Jag och min sambo blev fort gravid första gången.. det blev faktiskt första månaden vi försökte. SÅ vi fick en liten Saga
mars -96. Eftersom förlossningen var väldigt jobbig så ville jag inte ens tänka på syskon dom första åren.. men när Saga
var 3 år tyckte jag det var på tiden att börja igen.
Eftersom det gick så fort först gången så trodde vi ju givetvis att det skulle gå det även denna gången.
Men efter att ha försökt i ett år.. så började jag känna att det var hopplöst.. så vi la det på "hyllan" i 6 mån. Sen
började vi försöka igen... när vi försökt ytterligare i 1 år och inget hade hänt så gav jag upp.. men vi skaffade inget
skydd för jag var säker på att jag blivit steril under den första graviditeten.
Sen så ville varken jag eller min karl söka "hjälp".. det skulle gå av sig själv annars skulle det få vara. Så sommaren -01
jag började på ett nytt jobb.. hade fullt upp med det och i november så var min mens försenad som så många gånger tidigare.
Min karl ville att jag skulle testa mig men jag sa att det bara är falskt alarm.
När jag sen kom hem från jobbet så hade han köpt ett test och skrivit en lapp.. att testa och ring mig på jobbet.
Lite halvirriterad över att han slängt ut pengar på ytterligare ett test, gjorde jag ändå testet.
2 BLÅA STRÄCK... jag höll på att svimma.
Min karl bara skrek av glädje när jag ringde honom på jobbet och han kom hem och firade med mig på en gång.
Så nu har vi både en 6 årig Saga och en 3 mån liten Hugo. Är inte det lycka så säg?
Johanna
Tillbaka
Vi bestämde oss tidigt i vårt förhållande för att skaffa barn.
Jag har tidigare haft utomkvedshavandeskap, missed abortion och två äggledarinflammationer. Vi bestämde oss för att jag
skulle sluta med p-piller och blev jag gravid så skulle vi bli lyckliga.
Sagt och gjort. Jag slutade med mina piller. Men inget hände. Mensen kom igång som vanligt... dvs ungefär varannan månad.
Efter ett halvår började jag ana oråd och blev mer och mer besviken. När det gått 9 månader kontaktade jag gyn. Då hade jag
inte fått mens på 123 dagar och bara testat negativt. Jag fick tabletter som skulle sätta igång mensen och vi pratade om
att vi försökte skaffa barn. Läkaren och jag kom överens om att vi skulle vänta tre månader till och hade inget hänt då så
skulle vi starta en utredning. Mensen kom inte igång av tabletterna, men kom sedan igång av sig själv en månad senare.
När då ett år hade gått startade vi en utredning. Jag fick utskrivet Pergotime och min sambo fick remiss för att lämna
spermaprov. Provet kom tillbaka och var felfritt. Jag har nu ätit Pergotime en månad och fick troligen missfall så nu har
jag en månad utan.
Att gång på gång få negativa besked tar på psyket. Jag har nog aldrig mått så dåligt som jag gjort detta året. Man trodde
att det bara var till att sluta med pillerna så skulle man bli gravid. Men nej... tänk om det vore så enkelt. Jag har
brottats lite med tanken på om jag kanske har PCO och ska vid nästa gyn besök ta upp det med min läkare.
Anonym
Tillbaka
Har du en historia du vill dela med dig av. Skicka in den till oss på BabyBoom.
Denna sammanställning ska inte under några omständigheter ses som någon medicinsk handbok utan enbart som en hjälp för våra medlemmar.
Kontakta alltid MVC, BVC eller din läkare i första hand när du har några frågor. Kontakta gärna
BabyBoom genom E-post om det finns någonting ni undrar över.
|
Annons
