BB>Forum>BarnfrÃ¥gor>Förlossningsberättelser Föregående tråd Tidigare Visa alla trådar Innehåll Nästa tråd Nästa Trådat Trådat  
Hoppa till första olästa inlägg. Sidor i denna tråd: 1
Hullaha
Veteran


Reggad: 12:27
Inlägg: 577
En lite annorlunda förlossning
      #6823938 - 17:02 15/04/2015

Länge sen jag var aktiv här, men vill dela med mig av min andra förlossning som var lite utöver det vanliga. Bebisen var planerad till den 9/11-15.

Med facit i hand så visste jag, precis som med Amelia, redan dagen innan att det var på gång. Måndag den 20 oktober. Jag hade liksom den känslan i kroppen plus att jag noterat att slemproppen troligtvis börjat släppa. Jag tvättade den dagen. Efter en maskin så märkte jag att det fanns gott om plats kvar på torksträcket så jag kunde ju lika bra köra en maskin till. Och när jag ändå höll på så kunde jag ju tvätta Amelias jacka och överdragsbyxor. Jag kände mig väldigt uppe i varv på kvällen, hade svårt att komma till ro, men lyckades ändå somna vid kanske 23-tiden. Jag drömde konstiga drömmar den natten. Otäcka drömmar med skelett och död och att jag skulle föda, men jag visste att jag var i en dröm så jag var inte rädd. Jag vaknade vid strax efter tre och var upp på toaletten. Gick och la mig igen, men kunde inte somna. Sen vid 3.25 fick jag första värken. Jag vet exakt eftersom jag tittade på väckarklockan då. Först var jag lite skeptisk till värkarna, var det verkligen på riktigt? De var ju så mesiga. Mindes ju värkarna när jag skulle föda Amelia och de var ju kraftigare. Även första värken med Amelia var kraftigare än det jag kände, men det var ändå något. Väntade för att se om de skulle komma en till och ca 10 minuter senare kom en till. Jag låg där i en timme och värkarna kom med ca 10 minuters mellanrum. Vid ca 4.30 så tänder jag lampan för då har jag ledsnat på att ligga vaken själv där i mörkret. Jag kramar Sebastian och frågar honom om han är redo ifall värkarna har startat vilket han svara att han alltid är redo och fortsätter sova så sött. Han förstod inte riktigt vart jag ville komma så efter ytterligare en värk så säger jag ”Alltså, jag har värkar på riktigt” och då fick han stora ögon och vaknade till på riktigt. Min underbara man, om han bara visste vad som väntade. Då hade han haft panik redan då! Hur som helst så kände jag mig hungrig så vi gick upp och dukade upp frukost. Vi pratade lite om att nu skulle vi få träffa vår bebis, att det skulle bli den 21 oktober.

Jag kom på att det är nog bra att ringa in till förlossningen så det gjorde jag. Då var väl klockan någon minut i fem. Då kom värkarna var tredje minut ungefär, men höll bara i sig i ca 30-40 sekunder. Barnmorskan tycket att värkarna gärna kunde få bli lite längre och starkare vilket jag höll med om, de var ju fortfarande jättemesiga tyckte jag! Hon sa också att man skulle ha i åtanke att det tar ett tag att åka så jag skulle ju inte vänta för länge. Jag har ca 1 timme in till sjukhuset. Jag sa att min bror (som jag bor granne med) jobbade inne i stan och att jag planerade att åka med honom in. Han skulle åka vid sju - halv åtta. Det var iaf vad jag planerade. Barnmorskan rekommenderade att jag skulle ladda upp med frukost och det höll vi ju på med så efter att ha pratat klart återgick jag till min macka och min juice. Jag tror att jag även drack ett glas mjölk. Efter frukosten gick jag upp och klädde på mig och gick på toaletten igen och då när jag satt där gick vattnet och resterna av slemproppen, då var klockan närmre 5.15. Berättade för Sebastian att vattnet hade gått och nu börjar värkarna ta sig, de känns mycket mer fast har inte blivit längre. Då känner jag att jag nog vill åka in nu. Sebastian försöker ringa min bror och jag känner att jag behöver kräkas. Sebastian får inget svar så han ska springa och ringa på ist. Precis när han springer iväg så kräks jag. Jag visste inte om jag skulle spy i handfatet eller i toaletten, men bestämmer mig för toaletten. Det kom så fort så jag hann inte med så det mesta kom utanför toaletten och på väggen och golvet. Jag kände mig jättehemsk för stackars Sebastian fick ju torka upp det där. Han sprang runt som en yr höna och försökte fixa allt på en gång. Han hade nog lite panik och var nog både nervös och orolig redan då. Värkarna blev allt starkare och började hålla i sig ca en minut och ibland lite längre. Jag vet att jag borstade tänderna efter att jag hade spytt. Jag hade även planer på att duscha, men bestämde mig till slut att jag skulle hoppa det och göra det efter förlossningen. Saker tog längre tid att göra nu för värkarna gjorde att jag var tvungen att stanna upp. När jag kom ner i hallen sa Karin (min brors sambo som skulle vara hemma med Amelia) något med att ”Är det inte lite tidigt nu?” och flinade. Jag bara satt där i trappen och kunde inte mer än att flina lite tillbaka. Jag hade inga strumpor på mig så jag bad Sebastian hämta ett par. Han börjar gå upp för trappen när jag säger att det är nog bra att ha en spypåse med sig så han tvärvänder halvvägs upp för trappen för han tycker att det är viktigare med spypåsen. Han trodde nog att jag behövde spy precis då, men jag ville ha en med i bilen. Jag spydde ju ganska mycket under Amelias förlossning och förväntade mig att det skulle bli så nu med. Sen kom vi på att vi behövde något för mig att sitta på i bilen så jag sa åt Sebastian att hämta ett sånt där kisskydd till sängen, men han hittade inte det så det blev ett lakan och en handduk.

Nu var vi redo för avfärd och när jag reste mig upp för att gå ut till bilen så känner jag hur det bara rinner fostervatten ner för benen. Usch vad obehagligt det var! Jag ville gå på toa och byta binda, men Sebastian sa bara att det inte gör något och föste mig ut till bilen. När vi svängde ut på vägen så var vi tvungna att köra ner för en trottoarkant och jag kände bara ”AJ, JAG KOMMER AVLIDA!”. Sen var det några smågupp och det var allt annat än skönt, men sen blev det bättre väg. Minns att jag tänkte att om min bror krockar, kör i diket eller kör på ett djur som kommer jag att dö eftersom värkarna var så intensiva. Jag tror till och med att jag sa till honom att ”nu ger du fan i att krocka!”. Han körde jätteförsiktigt, höll till och med hastigheten! Kanske tom under hastigheten. Jag satt mest och blunda, värkarna kom jättetätt och ibland hann en värk inte riktigt sluta förrän nästa började. Jag tänkte att det kommer ju aldrig gå. Efter ett tag tänkta jag att nu är vi nog snart framme så jag öppnade ögonen för att se vart vi var och då hade vi precis kommit fram till grannsamhället, så 9 km av 5 mil hade vi åkt då. Haha, då ville jag bara gråta. Det är svårt att sitta bekvämt eller vad man ska säga i en bil när man har värkar så jag längtade till vi var framme så jag kunde få lägga mig ner. Jag blundade igen och tyckte att det hade gått jättelång tid så jag tittade upp och då var vi i sammhället efter, som kanske ligger ca 1 mil efter så då hade vi inte heller kommit så långt. Kändes som om det tog evigheter att åka! Men gången efter som jag tittade hur långt vi hade kommit så hade vi faktiskt kommit en bra bit så det var ju alltid något. Strax efter det, så börjar det kännas annorlunda. Jag började känna att jag ville krysta så då sa jag till Sebastian att det känns konstigt och att han får nog ringa till förlossningen, men jag ändrar mig ganska snabbt till att han får ringa 112 och säga åt dem att skicka en ambulans för att möta upp oss. Sebastian som inte har numret till förlossningen ringer till 112 innan jag har hunnit ändra mig och säger att vi sitter i en bil på väg in till stan och att hans fru har värkar och att vi behöver en ambulans. Då får han frågor som ”Hur tätt kommer värkarna?”, ”Hur öppen är hon?”. Hm, vänta lite så ska jag kolla upp det, eller? Haha, stackarn. I alla fall så säger jag att det trycker på. Jag berättar inte för honom att jag känner hur huvudet är på väg ut, då hade han ju fått tokpanik. Jag hade så mycket i huvudet då, som att jag inte fick trycka på för mycket för man ska ju pausa när huvudet är på väg ut för att det ska hinna töja ut sig och så vidare. Jag hade ju ingen aning om hur långt ut huvudet var så jag fick ju liksom gå på känn där. Krystade tills jag trodde att huvudet var lagom och försökte sen hålla emot. I telefon så sa de åt oss att stanna bilen och sätta på varningsblinkersen så min bror stannar vid första bästa busshållplats. Jag vill bara få luta bak ryggstödet, men babyskyddet är bakom så det går inte. Sebastian ska försöka få bort det, men den mitt i all stress och allt mörker så hittar han inte knappen så han försöker dra ut hela alltihop med bas och allt vilket såklart inte går så bra. Till slut får han i alla fall loss det och får ut det ur bilen och jag kan luta mig bakåt. Vilken befrielse! Så skönt det var!

Sen får Sebastian instruktioner om att han måste få av mig byxorna. Här skiljer våra historier sig lite. Enligt honom så sa jag ”Du rör mig inte” när han försökte ta av mig byxorna, men i mitt minne så sa jag ”Nej! Inte nu!”. Jag hade en värk precis då så det var helt omöjligt för mig att lyfta på rumpan så vi skulle kunna få av byxorna. Stackars Sebastian, där säger en barnmorska i andra änden att han måste få av mig byxorna och jag totalvägrar. Han bara stod där och sa ”Jag får inte ta av henne byxorna, vad ska jag göra?”. ”Du måste få av henne byxorna!”. Så fort värken var över så sa jag att nu kan vi ta av dem! Så det gjorde vi. Till och med skor och strumpor åkte av. Då fick Sebastian panik! Jag hör hur han halvt skriker panikartat ”Jag ser huvudet!”. Jag tänkte bara att ”Ja, jag vet att det är ute, nu tar vi resten!”. Jag sa till och med till honom att ”Tar du emot nu?”. Vilken kommentar! Sebastian sa åt min bror att han skulle ta hans telefon som han hade fastklämd mellan örat och axeln. ”Vart är den då?” frågade min bror. ”HÄR!” säger Sebastian och gör tecken mot axeln. I nästa värk så krystar jag ut resten av bebisen och så var det över. Sebastian har haft sin arm under bebisen så den inte ska ramla ner på golvet och jag får av mig tröjan så jag kan lägga upp bebisen på magen. Bebisen skrek, men lugnade sig så fort den kom upp på min mage. Med hjälp av Sebastian får vi av mig bhn så det blir helt hud mot hud. Sebastian försvann och kom tillbaka med en handduk från BB-väskan som vi kunde lägga över bebisen så den inte skulle bli alldeles för kall. Under tiden han hämtar den så frågar de min bror i telefon vad det blev för något. En bebis tänkte jag, irriterat. Vad det blev för kön var ju det sista jag brydde mig om då, men jag lyfte och tittade och där fanns en snopp! ”EN POJKE!” sa jag och kände mig bara jätteglad. Just då var allt bara glädje. Det är så fascinerande att så fort barnet är ute så försvinner alla värkar. Sebastian tog telefon igen och stängde sedan bildörren så inte värmen skulle försvinna ut. Han har berättat för mig att just då var han så chockad att han var helknäpp. Gick runt och skrek och skrattade. SOS stannade kvar med honom i telefon tills ambulansen kom vilket var bra, annars kanske han hade vandrat iväg eller något. Själv ville jag bara släcka lyset i bilen eftersom jag inte ville att alla bilar som åkte förbi skulle se mig när jag satt där helt naken.

Vi fick vänta i kanske 10 minuter på ambulansen. Ambulanspersonalen var lite besviken över att de hade missat själva förlossningen, tydligen så är det populärt att åka på förlossningslarm. Det var lite jobbigt när jag skulle sätta mig på båren, jag satt ju där helnaken i bilen. Det var inte så kul att ställa sig naken endes den stora vägen mitt i morgonrusningen, men jag hade inte så stort val. Jag tycker väl att de hade kunnat hålla upp en filt eller något för att skyla mig lite. Inne i ambulansen på väg in till förlossningen så tyckte de att vi skulle klippa navelsträngen eftersom den var lite kort så pappa Sebastian fick klippa den. Vår lille son bara låg där på mitt bröst och kikade. Det måste ha varit en stor chock att födas sådär, mycket kyligare än inne på ett förlossningsrum. Han mådde i alla fall bra och det är huvudsaken. Hon i ambulansen tyckte att jag såg oförskämt pigg ut och jag kände mig väldigt pigg. Jag mådde jättebra faktiskt. Hon hjälpte oss att ta några kort med min mobil. De blev rätt suddiga, men det finns bilder. Jag passade även på att ringa Amelia för att berätta att hon blivit storasyster. Hon tyckte att det var lite kul att lillebror föddes i bilen. Jag frågade om hon ville veta vad det blev och det ville hon såklart. När jag sa att det blev en pojke fick jag ett högt ”NEEEEEEEJ” till svar. Hon ville ju ha en lillasyster. Men jag svarade att hon nog skulle tycka att lillebror var söt han också och att nu hade hon ju något att berätta i skolan. ”Ja! Jag kan berätta att han föddes i bilen!” sa hon då. Tokfia!

Väl inne på förlossningen så skulle jag ta mig från båren till sängen vilket inte var det lättaste. Benen var liksom som spagetti och ville inte göra helt som jag. Ansträngade var det, men det gick. Moderkakan var ju kvar inne i magen eftersom det var bäst att låta barnmorskan sköta det. Blev undersökt och fick sy några bristningar och det gamla klippet från Amelias förlossning som hade spruckit upp lite. Det var otroligt skönt att slippa åka iväg på operation som jag fick göra med Amelia. Det gjorde sjukt ont när barmorskan skulle sy, värst var den där bedövningssprayen. Aj, det kändes som om hon tände eld där nere. Och det gjorde ändå ont när hon sydde. Det var helt klart det värsta med förlossningen, att bli sydd efteråt. Värkarna gör inte ont, de är bara sjukt jobbiga och intensiva och man funderar på om man någonsin ska få vila. Själva krystandet när bebisen ska ut gör inte heller direkt ont, det spänner och svider lite. Men den där bedövningssprayen! HJÄLP VAD ONT DEN GÖR!! Hjälper inte direkt när barmorskan hela tiden lovade att det var sista stygnet, men så visade det sig att det var flera kvar. Efter mycket om och men så var hon klar och det var skönt. Sen började bebisen visa att han var hungrig så då fick jag amma honom för första gången och det gick superbra! Inte som Amelia som inte tog tag ordentligt. Den här killen sög för kung och fosterland! Kändes jätteskönt att han kunde det där, det tog ett tag med Amelia och jag var tvungen att använda en sån där napp som man sätter på bröstet för att hon över huvud taget skulle ta tag.

Den här gången fick jag även det där omtalade fikat man får efter förlossningen. Macka, te/kaffe och cider! Och så en flaggstång. Med Amelia fick jag ju inte äta något eftersom jag skulle upp på operation efteråt, men den här gången var allt ”normalt”. Jag tänkte att den här gången får jag förhoppningsvis åka hem tidigare. Jag tycker det är jättejobbigt att vara inlagd på sjukhus, men får liksom ingen privat sfär. Personalen kommer och går som de vill och man får inte vara i fred. Det går ju liksom inte att låsa dörren om sig. Barnläkaren skulle komma vid 15-16 och om allt såg fint ut så skulle vi få åka hem efter det. Min bror jobbade till 17 så det passade ju perfekt, då kunde han hämta oss efter jobbet. Och vår lilla kille var helt ”normal” så vi fick åka hem! Och alla värden och gulheten var också bra. Så vid 18 rullade vi från stan och hem till resten av familjen med vår nya familjemedlem. En förväntansfull storasyster mötte oss på trappen och undrade vart lillebror var. Och visst hade jag rätt när jag sa att hon skulle tycka att lillebror var söt han med, även fast han är en pojke

Välkommen Dante! Född den 21/10 kl 06.32. Vilken entré du gjorde, älskade grabb!

--------------------
Amelia 081028
Dante 141021


Inläggsfunktioner: Skriv ut inlägg   Påminn mig!   Meddela moderator  
TextAnnons
Hullaha
Veteran


Reggad: 12:27
Inlägg: 577
Re: En lite annorlunda förlossning [Re: Hullaha]
      #6823939 - 11:45 16/04/2015

Bebis var beräknad till 9/11-2014 ska det stå såklart

--------------------
Amelia 081028
Dante 141021


Inläggsfunktioner: Skriv ut inlägg   Påminn mig!   Meddela moderator  
Sidor i denna tråd: 1



Extra information
0 registrerade och 3 anonyma användare besöker detta forum.

Moderator:  NettanMalmö, Viv, Jenny2002 

Skriv ut denna tråd

Rättigheter
      Du kan inte skapa nya trådar
      Du kan inte svara på inlägg
      Html är aktiverat
      BBKod är aktiverat

Betyg:
Trådvisningar: 13038

Hoppa till

Generated in 0.027 seconds in which 0.001 seconds were spent on a total of 14 queries. Zlib compression enabled.

Annonsera på BB | Kontakta BB | Abuse | Regler
Copyright © Babyboom.nu