BB>Forum>Föräldrafrågor>Att mista ett barn Föregående tråd Tidigare Visa alla trådar Innehåll Nästa tråd Nästa Trådat Trådat  
Hoppa till första olästa inlägg. Sidor i denna tråd: 1
Vesna
Entusiast


Reggad: 22:45
Inlägg: 161
Hemort: Jönköping
Till minne av min lillasyster
      #6746784 - 13:04 22/01/2011

Hej,

Jag har inte själv förlorat något barn, men min mamma gjorde det.

Jag har alltid vetat att min mamma fött en dödfödd flicka någonstans runt Lucia när jag var 5-6 år, med andra ord 76 eller 77. Som barn tänkte jag inte så mycket på det, men när jag fick egna barn kom frågor. Vad hände, när hände det och vad blev det av barnet? Min mamma led av njursvikt som gjorde att graviditeten var svår och hon mådde fysiskt väldigt dåligt och givetvis även psykiskt efter att detta hände. Pappa som var den enda som i det skedet kunde agera fick medhåll från sjukvården i sitt eget tänk att det var bara att glömma och gå vidare (så gjorde de på den tiden) , vad skulle min mamma göra? Så när jag i vuxen ålder började ställa frågor kunde inte mina föräldrar svara på vad som hände och de visste inte heller vad som hänt med kroppen. Jag ville givetvis inte riva upp sår men började fundera på att ta reda på vad som faktiskt hänt, särskilt med kroppen. Jag hade diskussionen uppe med min mamma, men hon bara ryckte på axlarna. ”Det är länge sedan. Hur ska du ta reda på det”? Hon beklagade sig över att pappa inte ville ta tag i det när det hände och sedan har de aldrig pratat om det. Locket på, glöm………. Men hon sa varken ja eller nej till det jag funderade på att göra.

Min mamma dog den 11 november 2010 i konsekvenserna av att ha levt ett helt liv med njursvikt och transplantat. Vi hade en nära relation och inga ouppklarade saker mellan oss förutom att jag hade sagt till henne att jag skulle försöka ta reda på vad som hänt med barnet. Om än för sent, så gjorde jag detta. Jag beställde journalerna och fick en telefontid med verksamhetschefen på kvinnokliniken som förklarade för mig vad som stod i journalerna. Händelseförlopp, vikter, datum, klockslag etc. När jag lyssnat klart och smält ner informationen kom reaktionen. Trots att detta hände för länge sedan i min barndom så……..på min mammas födelsedag (i förrgår) fick jag en lillasyster och förlorade henne likaså. Hon blev så konkret! Jag insåg att hon faktiskt hade varit mig inom räckhåll den där vintern i slutet på 70-talet. Nu har det gått två dagar och jag känner mig alldeles uppriven och känner för första gången i livet en oerhörd sorg efter detta barn, min syster. Jag mår inte alls bra av detta. Vill bara dra täcket över huvudet och lipa bort en vecka.

Nu förstår jag lite mer och lider oerhört med min mor. Barnet föddes inte alls vid Lucia, utan den 20 november. Min mamma måste ha varit så oerhört chockad och har inte fått hjälp att behandla detta så hon tappade tidsuppfattningen helt. Samma sak gällande både mina föräldrar så hade de fel på vilket år detta skedde. De har alltid sagt att jag var 5-6 år, men jag var nästan 7! Detta hände alltså 78 och inte 76 eller 77. Spontant undrar man ju hur de kunde glömma, men det var ju det de blev tillsagda att göra och då pappa var av samma resonemang fick min mamma aldrig pratat om detta med någon och tappade bort tider och datum hon också. Jag tror även att detta kan ha satt en kil i förhållandet mellan mina föräldrar. Min mamma förlät aldrig pappa för detta. För att han inte lät henne få veta, se och begrava barnet.

Jag har fortfarande inte fått reda på vad som hände med kroppen. Troligtvis har hon blivit kremerad eller lagd i en grav efter någon annans gravsättning. Jag ska ta reda på detta i nästa vecka. Sannolikheten är stor att hon finns på samma kyrkogård som min mamma ligger på och i så fall känner jag att cirkeln är sluten. Jag hoppas så innerligt på det!

Jag funderar på något vis att ta med henne på mammas gravsten. Hur skulle ni gjort och hur skulle ni skrivit på stenen?

Vad vill jag då ha sagt med detta förutom att skriva av mig själv. Sjukvården idag är bättre på att ta hand om föräldrar som förlorar ett barn. Man har möjlighet och rekommenderas till att se barnet, att sitta med det så länge man behöver, för barnet finns ju faktiskt, trots att han eller hon inte lever. Min mamma fick aldrig se sin dotter. Ni ÄR fortfarande föräldrar. Syskon ÄR fortfarande syskon trots att barnet inte lever med er. Man begraver sitt barn och har en gravplats eller minneslund att gå till och genomgår sorgeprocessen istället för att uppmanas att glömma att det någonsin hänt.

Jag hyser en enorm respekt för er som förlorat ett barn. Det gjorde jag innan också, men nu kanske ännu mer. Jag vill uppmana er till att prata om det med varandra och med syskonen så att när ni en dag är borta, att era barn slipper stå där med frågor och sorg.

TA HAND OM VARANDRA!


Inläggsfunktioner: Skriv ut inlägg   Påminn mig!   Meddela moderator  
TextAnnons
Tiddlan
Original


Reggad: 18:39
Inlägg: 1367
Hemort: Stockholm
Re: Till minne av min lillasyster [Re: Vesna]
      #6746810 - 15:03 22/01/2011

Oj vilken historia.
Och att hon kunde glömma bort år och datum?
Jag kan inte glömma något av det som hände kring min sons död. Inte ens det jag vill glömma.
Och processen blir man aldrig klar med utan den går man igenom resten av sitt liv.
Beträffande gravstenen så tror jag att jag hade låtit bli att skriva dit systerns namn, eftersom du saknar möjligheten att fråga din mamma hur hon skulle vilja ha det.
Tragiskt att dina föräldrar inte fått något stöd i allt det som hände.
Måste vara otroligt svårt på vägen vidare när man inte bearbetar saken utan tvingar sig själv att försöka glömma något som man säkerligen ändå aldrig kan glömma.
Du har så rätt i att det är bra att prata om sitt barn som faktiskt funnits.
Hoppas du mår bättre sennär du funnit dom svar som du behöver få.

--------------------
Flickor 96,98 och -00, änglason f 4/10 d 24/10 97(psd), son -07, Lillebror -10


Inläggsfunktioner: Skriv ut inlägg   Påminn mig!   Meddela moderator  
Vesna
Entusiast


Reggad: 22:45
Inlägg: 161
Hemort: Jönköping
Re: Till minne av min lillasyster [Re: Tiddlan]
      #6746883 - 23:11 22/01/2011

Hej,

Ja, prata bör man göra. En sak som jag upplever jobbig är att min pappa börjat prata om detta först efter att mamma dog. Han har berättat för min man att han tänkt på barnet varje dag. Mamma har säkert gjort samma sak. Men de har inte pratat med varandra.

Pappa vet inte att jag tagit reda på denna informationen än. Jag tänkte vänta tills jag vet gravplatsen. Sedan frågar jag honom om han vill veta innan jag talar om att jag alls har information.

Jag tänkte inte namnge henne på gravstenen utan kanske bara skriva "till minne av dottern" och datum. Men det kanske är fel? Jag känner att jag på något vis vill lämna ett märke efter henne att hon faktiskt fanns. Hon ska inte behöva vara förträngd och bortglömd längre........


Inläggsfunktioner: Skriv ut inlägg   Påminn mig!   Meddela moderator  
ralfschumacher
Ordakrobat


Reggad: 16:56
Inlägg: 7878
Hemort: Knislinge
Re: Till minne av min lillasyster [Re: Vesna]
      #6747638 - 22:21 25/01/2011

Stor kram till dig!!

Jag förlorade min lillasyster i plötslig spädbarnsdöd 20:e oktober 1986. Hon var då 4 månader och 1 dag gammal.
Min mamma har alltid varit öppen om det och jag var med på begravningen trots att jag var nästan 2 år när det hände.
Vi pratar ofta om henne och mina barn vet att de har en moster i himlen. När de ser en stjärna så säger de att det är deras moster.

Jag tycker det vore fint att skriva en liten notering om din syster på gravstenen. Det tror jag din mamma hade uppskattat.

Massa kramar till dig och pm:a gärna om du vill.

--------------------
Stora tjejen IZABELLE född 26 juli 2006! kl. 12.06
Hjärtebarnet MINO född 28 mars 2008! kl. 12.07
Kämpen JONALIE född 23 augusti 2010! kl. 10.18


Inläggsfunktioner: Skriv ut inlägg   Påminn mig!   Meddela moderator  
Zussa71
Original


Reggad: 11:50
Inlägg: 1706
Hemort: Göteborg
Re: Till minne av min lillasyster [Re: ralfschumacher]
      #6751959 - 16:08 10/02/2011

Vilket konstigt sätt att hantera ett dött barn på. Jag har en stora syster som med blev en ängel 67 och hon har en gravplats osv. Låter så otroligt att man kan behandlas på det visset som din mamma blev...

kram

--------------------
Llewellyn 051206
Gabriel 070417


Inläggsfunktioner: Skriv ut inlägg   Påminn mig!   Meddela moderator  
stunis
Silverboomare


Reggad: 10:30
Inlägg: 29593
Hemort: Göteborg
Re: Till minne av min lillasyster [Re: Zussa71]
      #6788109 - 11:22 22/07/2011

Jag skulle oxå haft en syster. Typ 76 eller nåt. Dog i v 26 och jag vet inte riktigt vad som hände och inte mina föräldrar heller. Inget vi pratar om faktiskt... Konstigt det där.
Kram på dig!

--------------------
Stella juni-05
Linn juni-10


Inläggsfunktioner: Skriv ut inlägg   Påminn mig!   Meddela moderator  
TextAnnons
trasselsudd
Järnboomare


Reggad: 15:20
Inlägg: 18941
Re: Till minne av min lillasyster [Re: Vesna]
      #6789449 - 10:40 05/08/2011

Min pappa fick en syster som bara levde ett par dagar, men han har alltid vetat det o hon är begravd. Och det var ju på 50 talet.

Men då min farmor o farfar gick bort o arvet togs upp frågade myndigheten efter pappas syster...så hur det kan komma sig att dom hade info om att hon blivit född men inte att hon blev knappt en vecka är konstigt tycker jag.

Konstigt att din mamma inte fick bättre hjälp tyucker jag


Inläggsfunktioner: Skriv ut inlägg   Påminn mig!   Meddela moderator  
Sidor i denna tråd: 1



Extra information
0 registrerade och 12 anonyma användare besöker detta forum.

Moderator:  Viv, NettanMalmö, Jenny2002 

Skriv ut denna tråd

Rättigheter
      Du kan inte skapa nya trådar
      Du kan inte svara på inlägg
      Html är aktiverat
      BBKod är aktiverat

Betyg:
Trådvisningar: 24276

Hoppa till

Generated in 0.065 seconds in which 0.002 seconds were spent on a total of 14 queries. Zlib compression enabled.

Annonsera på BB | Kontakta BB | Abuse | Regler
Copyright © Babyboom.nu