BB>Forum>BarnfrÃ¥gor>Förlossningsberättelser Föregående tråd Tidigare Visa alla trådar Innehåll Nästa tråd Nästa Trådat Trådat  
Hoppa till första olästa inlägg. Sidor i denna tråd: 1
norpansnorpan
Original


Reggad: 01:53
Inlägg: 1392
Hemort: Uppland
Pelle kom med raketfart
      #5555190 - 22:26 26/06/2007 Bifogad (528 nedladdningar)

Nu har jag äntligen knopat ihop Pelles födelseberättelse.
Det gick snabbt, men berättelsen blev lång.
Hoppas ni orkar läsa

Bifogar också ett litet kollage med sista magbilden, där han är nyfödd och nu när han är 4 månader.

----------

Emil hade blivit bjuden av sina kompisar på en 12 timmars-kryssning.
Jag och Maja skulle vara hos mina föräldrar under helgen då och samtidigt passa på att fira min mamma som fyllde år på söndagen.
På måndagen hade Maja blivit utskriven helt från sjukhuset efter nästan en månad som hon varit inlagd.
Så både jag och hon behövde vila oss.
Det hade varit en väldigt stressig period vilket hade orsakat en massa onda pinvärkar och sammandragningar i flera veckor.
Dagen innan vi åkte var jag hos barnmorskan. Ville kolla så inget hade börjat hända, för jag ville ju inte föda i Uppsala när vi var där bara jag och Maja.
Jag var öppen för lite mer än ett finger, alltså drygt 1 cm. Men det behövde inte betyda att något var på gång. Kunde starta imorgon men lika gärna dröja två veckor till.
Sen var min tapp mogen och drygt 1,5 cm kvar (av ca 4 cm).
På eftermiddagen på onsdagen började jag blöda lite men trodde det bara var efter undersökningen.
Så jag tog barnmorskans ”kan lika gärna dröja 2 veckor till” med fasta och på torsdagseftermiddagen åkte vi ner till Uppsala.
Det var ju 13 dagar kvar tills jag en var beräknad att föda.

Kom fram till mina föräldrar runt 16 och Emil, och hans bror som följt med som sällskap, åkte tillbaka nästan på en gång. Han ville plocka i ordning lite innan han skulle träffa de andra som skulle med på resan. De skulle åka med bussen runt 11 dagen efter.
Själv tyckte jag det bara var skönt att vara hos mina föräldrar. Nu skulle jag försöka vila så mycket jag kunde innan bebisen skulle komma.
Maja sov redan innan 20 och jag satt uppe och tittade på till 21:30 innan jag gick och lade mig. Tänkte att det måste vara för att jag äntligen kan slappna av lite som jag inte har haft knappt några sammandragningar på hela eftermiddagen/kvällen.
Senaste veckan hade de kommit med 20-30 min mellanrum dygnet runt, så det t.o.m. varit svårt att sova. Men nu var det inga problem att somna alls.

Vet att jag drömde något om vatten ”dropp, dropp” och sen vaknade jag. Hade jag kissat på mig? Visst var det lite blött, försökte så gott det gick att smyga till toaletten för att inte väcka Maja. Kände hur det rann lite och skyndade mig sista biten. Måste ha bonkat i dörrposten eller väggen, och självklart började Maja gråta.
Lampan gick inte att tända.
Rev ner en handduk från väggen utan att se vilken och gick in till Maja för att trösta henne.
Hon kom till ro ganska snabbt och jag gick ner till köket för att se vad klockan var.
Ingen lampa som funkade alls, självklart var det strömavbrott när jag ville veta vad klockan var. Gick upp igen och kom då på att jag hade ju mobilen vid sängen. Smartskaft man är.
00:17 visade klockan.
Maja vaknade till igen och denna gång fick jag sitta med henne drygt 30 min innan hon lugnade ner sig så pass att jag kunde släppa hennes hand.
Satt på golvet vid spjälsängen och under tiden fick jag några sammandragningar.
Drygt 8 minuter mellan varje. Kändes lite men inte så det gjorde ont utan mest obehagliga.
Klockan var nu nästan ett och jag smög in och väckte mamma.
Hon såg helt förvirrad ut men gav mig en kram. Vi gick ner och satte oss i köket och mamma gjorde i ordning en varsin kopp te.
Jag fick lägga en handduk under mig på stolen för det rann ut en massa fostervatten varje gång jag fick en sammandragning.
Under tiden mamma gjorde i ordning teet så ringde jag in till förlossningen, mest för att höra att det inte var kaos där om vi nu skulle åka in och för att få lite råd om när jag skulle åka in.
Med dottern hann jag inte med att få någon bedövning och ville gärna hinna med det denna gång.
Barnmorskan som svarat tyckte jag kunde avvakta tills det var runt 3 min mellan värkarna och att de tilltagit mer i styrka. Jag kunde ju prata utan att bara besvärad av sammandragningarna så det var nog inte dags än.
Men hon tyckte klart jag skulle ringa efter Emil.
Självklart hamnade jag i mobilsvar när jag ringde till honom.
Kom då på att han inte haft något batteri kvar när vi åkte ner.
Istället ringde jag till en av hans kompisar som han sagt de skulle vara hos under kvällen.
Han svarade och räckte flinande över luren till Emil.
- ”Du mitt vatten har gått”, sade jag. ”Men det är inte panik jag har lite sammandragningar men inte så tätt ännu”.
- ”Oj, då” vart Emils svar. ”Vad ska vi göra då?”
Mitt svar blev att jag ville han skulle komma.
- ”Ja men då plockar jag ihop här så ringer jag när jag är på väg i bilen”.
Han lät väldigt ställd, och det var kanske inte så konstigt. Det var ju typiskt att det skulle bli så här nu men inget att göra åt.
Kände mig lite taskig, men det var ju inte så att jag kunde styra över när det är dags eller inte.

Sammandragningarna blev lite starkare men fortfarande 7-8 min mellan varje då Emil ringde runt 2.
Han var i bilen precis utanför Borlänge.
Vi kom överens om att han skulle ringa när han var vid Läby utanför Uppsala så fick vi se om han skulle åka till mina föräldrar eller möta mig på förlossningen.

Sen satt mamma och jag i köket i köket mittemot varandra, försökte läsa ”tanttidningar” som Tara och Allers, pratade lite mellan sammandragningarna, och väntade på att Emil skulle ringa igen.
Eller jag väntade i alla fall.
När klockan var kvart över tre så fick jag en ganska kraftig sammandragning, som kändes ordentligt i ryggslutet.
Samtidigt kom det fostervatten så pass att det rann ner på golvet, trots handduk och en tjock sittdyna (som jag självklart missat att ta bort innan jag satt mig).
Mamma hämtade en ny handduk och torkade upp vattnet som hamnat på golvet.
Hon var jättegullig och jag kände bara att jag var till problem för henne.
Men så sa hon att det inte gjorde nåt, hon skulle ju snart bli mormor. Och inte skulle hon gå på föreläsningen imorgon inte, det här var viktigare.

Halv fyra ringer Emil igen. Säger att han kan lika gärna köra till mina föräldrar för det har inte hänt mycket mer sen vi pratade sist.
Ville knappt tänka på hur snabbt han måste ha kört ner, trots snöstormen. Det hade knappt gått 1,5 timme sen han åkte.

Jag satt och vickade fram och tillbaka på köksstolen mest hela tiden. Kändes som jag nästan var fastfrusen där för jag var ganska stel i höfterna efter att ha suttit så länge i samma ställning.
Nästa sammandragning var hemsk. Och nästföljande.
Försökte förgäves andas igenom värkarna, men kunde inte slappna av.
Mamma tittade på mig och sa att nu kommer de tätt. Och det gjorde dom. Helt plötsligt var det knappt 3 minuter mellan.
Hon undrade jag inte ville åka in ändå. ”Jo”, kved jag fram och bad mamma också ringa till Emil och säga att han fick möta oss vid sjukhuset istället.
Så hon ringde Emil som fick vända och så gick hon och väckte pappa.
Hon tog med ett par träningsbyxor, ett par trosor och en binda. Jag satt ju bara i en t-shirt.
Sen får mamma plocka fram MVC-journalen också, för den ska ju med.

Pappa kom ner och så skulle jag försöka få på mig byxor och allt. Sedan skorna och jackan innan jag började vandra ut till bilen.
Oj vad det snöade ute. Hoppades att det inte var så halt som när vi åkt ner under eftermiddagen dagen innan.
Fick luta mig på mamma halvvägs till bilen, vilket bara var efter ca 10 meter.
Det kändes inte bra. Tyckte det gjorde FÖR ont och det gick FÖR fort. Ville gråta med behärskade mig.
Tog inte ens 10 minuter innan vi var inne i Uppsala och jag hade då redan haft 3 onda värkar.
Trampar i golvet som en tok varje gång och tycker jag låter hemsk när jag flåsar.
Pappa säger lite skämtsamt att jag inte får föda i bilen utan jag kunde väl vänta tills vi kom in.
Kved bara fram ett ”jo visst”.
Emil hann ringa 2 gånger under den korta bilresan.
Först för att fråga om vi kommit iväg och sedan för att berätta att han stod och väntade utanför förlossningen nu.

Vi är framme och pappa svänger runt med bilen så jag kunde kliva ut bara någon meter från ingången.
Nu var det så nära att jag höll på att börja gråta och så blev jag arg på mig själv.
Så där kunde jag väl inte hålla på!
Emil öppnade dörren och fick hjälpa mig att ställa mig upp. Var helt darrig i benen.
När jag väl stod upp lade jag mina armar runt hans hals och kramade honom samtidigt som jag flåsade i hans öra.
- ”Det känns inte bra”, viskade jag.

Inte gråta, inte gråta, inte gråta.
Emil ringde på och sa att vi var där. Efter kanske 5 sekunder kommer flera sköterskor springande med bår och de försöker lägga mig där.
Men jag vill inte ligga, jag vill stå.
Håller på att få panik och vet inte vad jag ska göra. Kan inte ens gå in. Emil håller runt mig och försöker få mig att ta några steg så vi kan komma in från stormen och snön som yr överallt.
Då frågar pappa om jag vill åka i en rullstol då. Jo det kunde jag göra.
Helt plötsligt får jag se en liten näbbmus som ilar längs husväggen.

Tårarna rinner. Det gör för ont, det ska inte göra så här ont så snart!
Jag vet inte om det är Emil eller pappa som rullar in mig, men tror att det är Emil som går bredvid.
Vi får komma in på rum 7. Först säger pappa att han väntar utanför, men Emil svarar snabbt att han kan ju lika gärna vara med på rummet.
Klockan är tio över 4 och barnmorskan Malin och undersköterskan Madeleine presenterar sig.
Jag repeterar namnen för mig själv men kommer ändå inte ihåg dom.
Får kolla på namnbrickan varje gång jag ska fråga dom något.

Emil pratar på. Berättar hur det var förra förlossningen med Maja, med lustgasen och att det gick ganska fort då också.
Han ber dom hämta EMLA-plåster så jag kan ha chans att få ryggbedövning och så de kan sätta en kanyl innan bebisen är född. Sen frågar han också om vi kan få in en Saco-säck eftersom jag gärna vill föda i knästående som förra gången.

Vid kvart över fyra kollar de hur öppen jag är och så känner hon på magen.
- ”4 cm men huvudet står fortfarande högt”, säger Malin.
’Bara’ 4 cm känns det som. Kommer att få ha ont jättelänge tänker jag.
Jag får på mig en sjukhusrock och nättrosor med en enorm binda i.
De kopplar på två CTG-dosor som registrerar värkarna och bebisens hjärtljud.
Visar bara det som jag redan berättat, att jag har värkar HELA tiden. Kurvan hinner knappt gå ner innan den börjar stiga igen.
Några värkar kan vi andas tillsammans. Jag försöker sätta mig ner mellan värkarna, men det blir ju aldrig något uppehåll.
Jag snurrar och skruvar på mig, gråter och flåsar om vartannat.
- ”Jag får ju inte vila någonting”, gråter jag.

Jag frågar Emil om han inte kan ringa på klockan och be dom komma med bedövningskrämen.
Så här ont vill jag inte ha i flera timmar!
Undersköterskan kommer in och Emil frågar vart EMLA:n tog vägen.
Verkar som hon och barnmorskan ”sprungit om varandra”, för undersköterskan menar att hon sagt till barnmorskan en gång redan.

Men vad är det som händer nu? Trycker det inte på?
Viskar till Emil att jag tror det börjar trycka på och han säger det till Madeleine som är på rummet fortfarande.
Då kommer Malin in och frågar hur det går. Hon går fram till CTG-apparaten och kollar på kurvan.

- ”Trycker det på Sandrine?”, frågar hon mig sedan.
- ”Mm, jag tror det”, svarar jag samtidigt som jag känner hur jag vill hjälpa till att trycka på nedåt, men kommer inte riktigt på hur jag ska göra.
De tar bort CTG-dosorna och vill kolla om det hänt nåt mer.
Klockan är nu fem över halv fem.
Försöker komma upp i sängen så hon kan undersöka mig igen.
Hinner inte komma upp innan det kommer en hemsk värk igen och Emil hjälper mig att ställa mig upp och hänga över honom.

Gråter och snyftar.
Känns som ryggen håller på att gå av.
Malin säger åt mig att jag inte får hjälpa till att trycka på ännu, de vill kolla mig först.
Att inte få krysta när kroppen säger åt en att göra det är inte det lättaste.
Och förbannat ont gör det!

Blir irriterad när de vill att jag ska försöka ta mig upp i sängen igen.
Nättrosorna ska ju av och jag provar riva av dom själv men lyckas inte riktigt.
Madeleine drar av dom från ena benet och då sparkar jag iväg dom med andra benet.
Men jag gör som de vill, muttrar nåt, kommer upp i sängen och nu hinner hon känna efter.
Sen blir jag nästan chockad av vad hon säger.
- ”En liten kant kvar, annars fullt öppen. Det verkar gå fort det här”.
Känner mig som en ”typisk” barnafödande kvinna, en sån som gnäller, låter konstigt och skriker mest hela tiden.
Fast skriker gör jag inte så mycket, men istället flänger jag runt och tar stöd mot sängen och Emil om vartannat.

Äntligen kommer Saco-säcken in och de försöker bulla upp den som jag vill ha det i sängen.
De höjer huvudändan lite och jag lutar mig mot säcken och bara flämtar.
Så börjar Malin prata med mig igen:
- ”Sandrine, försök nu att bara trycka på när du har en värk och sedan vila när den avtar”.
När jag sedan får en krystvärk börjar jag försöka följa med. Det fungerade ju så bra när jag skulle föda dottern men nu vill det sig inte alls.
Verkar som jag inte kan göra som man ska, att jag bara står där på knä och låter illa utan att kunna göra rätt.
Det är så frustrerande!

Känns som allt står stilla och så kommer ett enormt tryck mot rumpan.
Får nu i alla fall vila en liten stund mellan krystvärkarna och jag har både pappa och Emil på varsin sida av huvudändan av sängen.
Jag håller Emils hand en liten stund för att sedan släppa den när nästa krystvärk kommer.
Nu kan jag följa med lite bättre, men det är så äckligt.

Jag kommer ju att gå sönder helt och hållet känns det som. Det blir att skita i påse hädanefter.
Det gör fortfarande djävulusiskt ont bakåt.
Provar att trycka på lite när värken kommer och nu känner jag hur huvet börjar röra sig nedåt.
Trycker på lite till men så helt plötsligt läggs nåt brännhett över underlivet.
- ”Aj, aj, ta bort”, skriker jag rätt ut och försöker dra bort handduken de lagt där.
- ”Sandrine, vi måste ha den där så du inte ska spricka så mycket, det går lite fort förstår du”, svarar barnmorskan. ”Krysta bara när jag säger till nu”.

För att jag inte ska spricka så mycket?!
Tror inte hon kunde ha sagt nåt annat som gjort mig mer stressad och rädd.
Jag får bara krysta varannan krystvärk enligt barnmorskan och det är alldeles hemskt att känna att man är så nära till att helt gripas av panik.

Jag känner hur barnmorskan drar försiktigt runt kanten för att huvudet lättare ska komma ut.
Huvudet kommer snabbt nästa krystvärk, trots att jag inte tar i.
Barnmorskan försöker bryta sär mina ben mera, hon tycker fortfarande att jag inte gör tillräckligt med plats åt barnet.
Jag försöker förstå vad som händer men allt jag kan ta in är att det ser ut som väggarna i rummet är nymålade och att hela rummet är renoverat.
5:05 ser jag att klockan hunnit bli, 7:e krystvärken kommer, men 4:e som jag får krysta på, och bebisen kommer ut.

Jag sjunker ihop på Saco-säcken och halvt snyftar och halvt gråter.
Bebisen skriker på en gång, högt och argt. Inget litet kattljud som med dottern.
Det t.o.m. låter som en pojke!
Navelsträngen är för kort denna gång också för att jag ska kunna få bebisen på magen.
Men jag känner bara att jag vill inte nu, jag måste pusta lite först.
Jag får dubbla doser med livmodersammandragande medel i kanylen i handen.
Emil och pappa säger åt mig att vända mig.
Jag tror det är Emil som klipper navelsträngen.
Barnmorskan torkar av bebisen och sen, precis som efter dottern var född, hinner de byta sängkläder medan jag vänder mig och lägger mig på rygg.

Ända sedan bebisen kom ut har jag blundat, men när jag vänt mig och ligger på rygg så öppnar jag ögonen och så får jag hålla honom.
För det är en liten pojke visar barnmorskan.
Han blir helt tyst och bara ligger och tittar. Sen börjar han snutta på en gång och tittar på mig med sina stora mörka ögon.
Så liten han är, ungefär som Maja, fast mer grabbig. Händerna och fötterna är stora och breda och han känns mer stadig än Maja.

Efter ytterligare en dos med livmodersammandragande medel så kommer moderkakan ut, med lite hjälp av barnmorskan som tryckte på magen och drog i navelsträngen.

Jag tog en dusch och Emil var kvar i 3 timmar, sen fick jag komma upp till familje-BB och han åkte iväg på sin kryssning.
Jag låg kvar i 2 dagar och bara mös med Pelle. Amningen fungerade redan från början och han är en riktig liten snuttis.

5:06 föddes han, hann vara på sjukhuset i nästan en timme.
Det gick alldeles för fort och jag hann inte fatta vad som hände riktigt och samtidigt hade jag svårt att kunna slappna av för det blev så himla intensivt.

Men nu har jag ju min goa lilla kille här och det är det som är det viktiga.
Han vägde 2770 gram, var 49 lång och hattmått på 33 cm. Så 130 gram tyngre, 2 cm längre och 1 cm större huvudomfång jämfört med dottern.

----------

--------------------
ღ MAJA ღ 050818
ღ PELLE ღ 070223

Ensamstående = Enastående


Inläggsfunktioner: Skriv ut inlägg   Påminn mig!   Meddela moderator  
TextAnnons
lillmyran
Babyboomare


Reggad: 07:58
Inlägg: 14135
Hemort: Arboga
Re: Pelle kom med raketfart [Re: norpansnorpan]
      #5555463 - 23:56 26/06/2007

vilekn härlig berättelse

grattis till pelle
älskar det kortet på honom när han är nyfödd..


Inläggsfunktioner: Skriv ut inlägg   Påminn mig!   Meddela moderator  
duracellkaninen
Tungvrickare


Reggad: 21:37
Inlägg: 2286
Re: Pelle kom med raketfart [Re: lillmyran]
      #5556647 - 19:16 27/06/2007

GRATTIS!!! Vilken bra berättelse!!

--------------------
Youlina 25/5-2009 är mitt allt!!!!


Inläggsfunktioner: Skriv ut inlägg   Påminn mig!   Meddela moderator  
AnnaViktoria
Ordakrobat


Reggad: 18:10
Inlägg: 7604
Re: Pelle kom med raketfart [Re: norpansnorpan]
      #5562909 - 14:43 02/07/2007

Vilken underbar berättelse Och vilket fint fotokollage!

--------------------
♥ 6/2-11


Inläggsfunktioner: Skriv ut inlägg   Påminn mig!   Meddela moderator  
Sidor i denna tråd: 1



Extra information
0 registrerade och 6 anonyma användare besöker detta forum.

Moderator:  NettanMalmö, Viv, Jenny2002 

Skriv ut denna tråd

Rättigheter
      Du kan inte skapa nya trådar
      Du kan inte svara på inlägg
      Html är aktiverat
      BBKod är aktiverat

Betyg:
Trådvisningar: 3358

Hoppa till

Generated in 0.032 seconds in which 0.001 seconds were spent on a total of 14 queries. Zlib compression enabled.

Annonsera på BB | Kontakta BB | Abuse | Regler
Copyright © Babyboom.nu